Klara

Gumman är nu 3 veckor. Nästan precis på klockslaget. Tänk att vi har fått ha henne här nu i 3 veckor. Tiden går fort. Det är helt galet. De mest magiska och underbara känslan när man jag fick upp henne på bröstet. En helt perfekt tjej och hon är vår.

Idag tog vi en promenad till martins jobb och visade upp gumsan. Nu ligger vi nerbäddade i sängen. Borde sova någon minut om jag ska orka med kvällen. Ska träffa Annelie och victoria. Men känns som Wilma kommer vakna vilket minut som helst så jag kan inte riktigt slappna av och somna. Hoppas på att hon somnar om efter hon fått mat så jag kan få sova en snabbis. Vore faktiskt skönt!! Martin ska kanske sluta efter lunch imorgon. Vilket vore kanon bra för mig. Har lite saker jag borde uträtta imorgon och det går lite smidigare om jag är ensam och gör det.

Snart är det jul och de är nog första julen som jag känner att jag har nollkoll och har säkert missat att köpa nå till någon. Men just nu bryr jag mig inte. Är för trött för att orka bry mig tror jag.

Puss

Lura sig själv!

En sak är det att lura andra men det är riktigt farligt att lura sig själv.  Kan ju kanske vara bra i enstaka fall kanske vid löpning eller någon annan slags träning. Men inte i viktiga saker som lycka.

Idag tycker jag var och varannan försöker intala sig själv och andra att man är lycklig fast man kanske inte är det. Säger jag det tillräckligt många gånger så är jag kanske det?! Fungerar det verkligen så. Skriver jag det tillräckligt mycket i min blogg eller på facebook så blir jag lycklig. Om man verkligen är lycklig och glad över sitt liv måste man då uppdatera hela världen om det hela tiden då?! Är det verkligen viktigt att berätta det för alla. Att man har det perfekta livet, bästa mannen, barnen, jobbet, ja allt. Har man inte då fullt upp med att leva och njuta av det perfekta?! Självklart kan man säga att man har det bra om man har det bra. Såklart. Men vissa människor bara öser in ”jag har det så bra kommentarer” hela tiden att jag tillslut börjar undra. Vem försöker man lura? Varför passar du inte på att leva det underbara livet istället för att uppdatera facebook och din blogg om det hela tiden. Har vi glömt bort att leva livet? Är det viktigare för oss att andra ska se att man har det bra? Även om det inte är bra? Är det ett spel för galleriet? Vem försöker vi lura? Andra eller sig själv?

Jag tyckte detta blev ännu tydligare nu när vi fick barn. Det förväntas att man ska vara superlycklig för att man fått barn (det är jag också, tro inget annat, det är det bästa som hänt mig).  Men det är också bland det jobbigaste som finns. Helt plötsligt kommer det in en person som betyder allt för mig, som ständigt kommer att finnas i mitt hjärta och som jag ständigt kommer att oroa mig för. Känslorna bara flödar och jag har nog aldrig varit så skör som jag är nu. Tänk om något skulle hända min underbara tjej. Att hon inte hade gått upp något på en vecka, kommit över sin födelsevikt, super täppt i näsan och lite temp ökning fick mig att balla ur. Oron blev större än vad jag kunde hantera och jag kände mig bara som är kass människa, mamma. Jag kan inte hjälpa det barn jag satt till världen, vad gör jag för fel, ja kan inte ta hand om ett barn och rädslan för att hon kommer dö. Jag vet, väldigt drastisk. Men nu är jag ärlig.  Känslan olycklig infann sig hos mig. Hemskt. Vi som precis fått ett barn och vi ska ju bara vara en enda stor lycklig familj men ett stort leende på läpparna. Att vi inte får så mycket sömn spelar ingen roll, vi ska vara superlyckliga för det. De värsta man då kan göra när man mår såhär är att knäppa igång datorn och läsa bloggar etc. För vad står inte där om inte hur lyckliga alla är och hur bra det går för alla. Exempelvis vilken underbar man de har som hjälper till, eller hur bra deras barn går upp i vikt etc. (självklart ser man bara det man själv känner att man saknar just då). Martin är duktig, jag är också duktig. Men när båda är trött oroliga känns inte livet så bra. Man fäller onödiga pikningar till varandra. Krafterna tryter. När man läser andras uppdateringar om hur deras liv är så perfekt medans man tycker att sitt eget liv är skit så blir ju inte ens eget liv så mycket bättre utan snarare sämre. Jag blir en ännu sämre mamma av att läsa att de andra har lyckats medan jag känner att jag misslyckat. (Mina hjärnspöken såklart)

Nu har wilma gått upp i vikt, hon mår bättre och jag mår bättre. Har fått sova och är frisk. Nu är jag tillfreds med mig själv och inser att jag visst kan ta hand om ett barn och att jag inte är en sådan dålig morsaJ Nu kan jag läsa dessa uppdateringar med lite ironi och tänka vem försöker de lura? Mig? okey det kan jag ta. Men jag tror det är riktigt farligt om man försöker lura sig själv. Man får faktiskt ha nedgångar och vara en bra människa ändå. Jag menar inte att man ska skriva att livet känns skit när det gör det. Man behöver inte dela med sig av allt. Men jag tycker man ska acceptera att livet behöver inte kännas som ett enda stort lyckorus även fast man blivit föräldrar. Jag vill hävda att den som inte har en enda nedgång som nybliven förälder ljuger. Eller som alltid tycker sin man är helt underbar i alla lägen, eller den människa som alltid har städat, bakat, lagat mat och inte nog med det allt från början också, inget halvfabrikat, tränat och hunnit varit med sin familj och vänner (de kanske har fler timmar än de andra dödliga på denna jord).

Jag tror att det här samhället kommer bli sjukare pga vi lurar andra och oss själv. Vi måste ständigt uppdatera världen att vi har det sååå bra. Vi glömmer att leva det verkliga livet för att det är viktigare att uppdatera andra om hur vi har det. Snart faller man nog pladask. Man kanske inte tar tag i problemet förrän det är försent för att man har förträngt, gömt eller lurat sig själv att allt är kanon. Kanske är det bättre att inse att nä livet är inte kanon nu, och jag måste göra något åt det. Inte skynda sig att uppdatera facebook att ”livet är toppen” ”min underbara man har köpt 10000 rosor och middagen står på bordet, huset städat” etc ni vet nog vad jag menar.  Blir det en tävling? Hamnar man med i tävlingen fast man inte vill? För vem vill vara sämst. Medan alla skriver att de städat och lagat mat så vill väl ingen skriva att dammråttorna har fått ben, jag köpte hämtmat och det knastrar av grus under mina fötter. Då kanske de är bäst att dra ihop en lögn, man kanske ialla fall lyckas lura sig själv. För ett tag.

Jag tyckte som sagt likadant innan jag fick barn men tänkte mest att de vad synd om de människor som inte kan se bakom dessa kommentarer. Det kan man göra när man mår bra, se och förstå att dessa människor som skriver alla lyckokommentarer kanske inte alltid är så lycklig. Fast för de människor som inte mår bra eller saknar något i sitt liv är det nog inte så lätt att försöka se bakom kommentarerna. Har man ingen partner och verkligen saknar det så tror man nog att alla som har det mår så bra. Eller om man bara är less. Och ser man då alla texter om hur bra deras partner är som gör det ena och de andra mår de nog ännu sämre och känner ännu mera längtan och kanske förtvivlan. Medan andras män enligt facebook städar, lagar mat etc ligger min och pillar naveln och kalsonger och strumpor ligger på golvet. Jag tror att man kanske där börjar tro att det är grönare på andra sidan, fast det egentligen inte är så.

Vad tycker ni om alla uppdateringar om att livet är superlyckligt jämt. Ni kanske inte stör er så mycket på det som jag.  Kul å höra vad ni tyckerJ Hoppas ni förstår mig rätt. Självklart ska man skriva att man är lycklig och kär, galen, ja ni vet. Men vi vet ju alla någon som skrivit att livet är kanon när vi i självaverket vet att de inte mår bra. Eller är det bara jag som känner sådana människor?! :s

Nu ska jag i alla fall mysa med min underbara dotter som har fått sin mamma till världens känslobomb som kommer gråta vid varje luciafirande, skolavslutningar och alla framsteg som hon gör. En sak är säker, hon har jag gjort mig så lycklig men även såå orolig och skör! Älskar denna lilla vackra varelse mer än vad jag trodde man kunde älska någon. Älskar min man också, han är superduktig och hjälpsam. Dock har jag inte sett några blommor än:P Men tvättmaskin går i fullt ös:)

Ja de finns hopp om livet. Jag mår bra och det känns så bra. Jag har fått tillbaka mina krafter och orkar nu ta hand om min dotter. Ja, jag tog hand om henne innan också såklart. Men ni förstår nog. Wilma mår också bättre. Hon är mera vaken nu och äter på bra. Har kommit över sin födelsevikt och jag kan slappna av nu. Ett tag iaf:) mår hon bra så mår jag bra.

Jag har tänkt på en sak länge som har stört mig. Även innan jag fick barn men kanske ännu mer efter. Tänkte jag skulle försöka skriva någon rad om det. Hoppas ni kan förstå mig rätt bara. Återkommer då de kanske blir lite mer än någon rad!:)

Ja vi ligger däckade, jag och Wilma. Martin tar hand om oss. Var till BVC idag för att väga och mäta Wilma. Hon har inte gått upp något så nu ska jag mata henne varannan timme. Jag håller även på att få mjölkstockning så därför måste jag även därför mata. Har fått lite krämer att smörja. Jag vill verkligen bli frisk och att Wilma ska bli frisk. Hon är super täppt och kan knappt andas. Så synd om henne. Hon är slö och jag får kämpa för att väcka henne då hon ska äta. Usch!! Nu vill jag att detta ska vara över. Känns inte alls roligt och det gör så ont i mamma hjärtat när man ser att hon inte mår bra och att jag inte kan göra något. Så därför kära vänner är jag seg med att svara och så, jag orkar helt enkelt inte. Försöker sova mellan varven och äta. Jag trodde väl aldrig att jag skulle sakna matlusten. Och skulle det hända så skulle man bli glad. Men nä jag måste äta för att ha mjölk och orka amma. Jag får kämpa i mig maten. Nä nu måste jag bli frisk. Och håll alla tummar på att hon gått upp lite till imorgon. Och att hon blir bättre nu!!!

Idag fyller Arne 80 år. Vi håller på fixar för en överraskningsfest till honom. Wilma vill inte sammarbeta idag riktigt hon vill nog helst av allt ha en mysdag och inte alls ligga själv. Wilma växer och växer och bara på den här korta tiden så har hon blivit mycket starkare. Hon tränar på som bara den.

Jag försöker tänka ut lite julklappar till gobiten. Ska åka en tur till Bollnäs i helgen tror jag för att kolla på julkläder och lite julklappar! Tror jag har kommit på vad jag ska köpa till Martin iaf:)

Här kommer ytterligare några vackra bilder. Tjatig? Jag vet, men jag har ju fått världens finaste o man vill ju inte vara allt för snål, jag delar med mig lite!:)

Ja dagarna rullar på och vi har börjat förstå att Wilma är våran :) Wilma sköter sig bra och är så snäll på sin mor och far. Hon äter var 3:e timma och sover för det mesta. Men har nu börjat ha några vakna stunder. Vi tittar på varandra och jag ler, hon med men kanske inte åt mig utan för att de kittlas i magen. Men jag är glad ändå för hon har världens gulligaste leende.

Idag har vi varit på byn och fixat lite och handlat. Nu ligger Wilma och sover i sin säng. Walter har fått sina klor klippta och jag kokar kaffe och läser föräldrar och barn. Vi har börjat komma in i mammaledigheten och som det känns nu vill jag inte börja jobba. Och inte att Martin ska göra det heller. Är väldigt skönt att hela lilla familjen får vara hemma och mysa. Visst vi måste ju få igång lite rutiner också. Just nu blir det lite som det blir med städning och mat. Men vi hinner. Har iaf idag veckohandlat. Sen har vi väl glömt hälften men men. Middags förslag tas gärna emot när ingen av oss har några idéer:)

Kram på er!

Mina bästa!

Hon har ett namn, Wilma är hennes namn. Ingrid Wilma Linnea Davidsson.

Idag har vi varit och fotograferat oss. Vår lilla prinsessa var duktig och jag tror vi fick många bra bilder. Vi får väl se när vi får skivan med bilderna. Spännande. jag har även skickat laddat in lite bilder för framkallning. Jag är så dålig på att framkalla bilder men nu kände jag att jag måste göra det. Och det är ju bättre om man gör det ofta. Jag ska verkligen vara duktig på att knäppa kort nu och framkalla. Annars är jag superkass på det. Glömmer och fota och sen är jag dålig på att fotografera. Jag kan inte med kameran och har inte tålamod till att lära mig. Jag vill bara kunna, inte lära mig. Så någon duktig och snäll själ kanske den vill ge mig en snabbkurs i det?:)

Efter fotograferingen for vi till kyrkan för Lite lunchtime. Där träffade Wilma sin farmor som stolt visade upp henne:) tror ingen missade att veta att Wilma var hennes barnbarn. Hon hade även berättat att hon blivit farmor till en telefonförsäljare här om dagen, snacka om stolt:) vi for sedan hem och då kom Martins mormor och Henry förbi för att se sitt lilla barnbarnsbarn :)

Nu ligger vi i soffan och har kvällsmys. Wilma ligger utslagen på mitt bröst efter matningen. Hon äter som en häst och det är jag glad för. Jag kan nog mätta ett helt fotbollslag;)

Ina, jag började kommentera till dig i din blogg men sen ville Wilma ha all min uppmärksamhet så jag skriver här. Roligt att du hittat hit:) hon valde den bästa dagen att födas på:) snart är det jul och då kanske vi hinner ses:) kraam

Kan man göra annat än att må bra när man har världens sötaste tjej. Hon är så go och snäll. Äter och sover och myser såklart. Var till Bollnäs igår och tog provet som skulle tas och de gick superbra. Vi gick även en sväng på stan också, en snabbis. Efter det for vi till emma o Jocke och där var även Frida med barnen. Alla barn var så glada för sin nya kusin. Kanske speciellt lydia, de va ju en tjej!:) som hon har velat att det skulle vara en tjej:)

Sen när vi kom hem kom victoria förbi och hade med sig supersöta kläder. Hon kommer bli så fin i dom:) tack tant vicky!:)

Idag har jag varit ute på en 10 min promenad bara jag och min prinsessa. Tittade förbi mitt jobb också så dom fick se våran skönhet:) jag älskar verkligen min lilla tjej. Helt makalöst att man kan älska någon så mycket som har funnits i ens liv så kort stund. Jag kan ligga vaken på natten och bara titta på henne och jag är såå tacksam att vi fick henne. Världens finaste!


Imorgon ska vi knäppa kort. Får se hur det går:)

Nu ska jag lukta lite på mitt hjärta.

De är jag det. Har nog aldrig varit så lycklig och kan inte förstå hur mycket man kan älska en person. Finns inget som kan mäta sig med den kärleken som jag har till min lilla flicka. Hon är den vackraste lilla varelse jag sett. Hon är absolut värt allt. Känner att jag lätt skulle göra om det tusen gånger. Å jag kommer göra om det. Hon är värt allt!

Som Martin sa " de här skulle man gjort tidigare". Man vet inte vad man gått miste om när man väljer att inte skaffa barn. Det är verkligen det bästa som har hänt oss och jag är som sagt nog den lyckligaste i världen för jag har fått världens finaste dotter !

Hon kom den 1 december. 3500 g och 50 cm lång. En mörk, hårig prinsessa och världens vackraste såklart. Man kan inte stirra sig mätt på denna vackra varelse. Hon har inget namn än men det kommer. Så kom gärna med lite förslag:) vad ser hon ut att heta?