Klara

Lura sig själv!

En sak är det att lura andra men det är riktigt farligt att lura sig själv.  Kan ju kanske vara bra i enstaka fall kanske vid löpning eller någon annan slags träning. Men inte i viktiga saker som lycka.

Idag tycker jag var och varannan försöker intala sig själv och andra att man är lycklig fast man kanske inte är det. Säger jag det tillräckligt många gånger så är jag kanske det?! Fungerar det verkligen så. Skriver jag det tillräckligt mycket i min blogg eller på facebook så blir jag lycklig. Om man verkligen är lycklig och glad över sitt liv måste man då uppdatera hela världen om det hela tiden då?! Är det verkligen viktigt att berätta det för alla. Att man har det perfekta livet, bästa mannen, barnen, jobbet, ja allt. Har man inte då fullt upp med att leva och njuta av det perfekta?! Självklart kan man säga att man har det bra om man har det bra. Såklart. Men vissa människor bara öser in ”jag har det så bra kommentarer” hela tiden att jag tillslut börjar undra. Vem försöker man lura? Varför passar du inte på att leva det underbara livet istället för att uppdatera facebook och din blogg om det hela tiden. Har vi glömt bort att leva livet? Är det viktigare för oss att andra ska se att man har det bra? Även om det inte är bra? Är det ett spel för galleriet? Vem försöker vi lura? Andra eller sig själv?

Jag tyckte detta blev ännu tydligare nu när vi fick barn. Det förväntas att man ska vara superlycklig för att man fått barn (det är jag också, tro inget annat, det är det bästa som hänt mig).  Men det är också bland det jobbigaste som finns. Helt plötsligt kommer det in en person som betyder allt för mig, som ständigt kommer att finnas i mitt hjärta och som jag ständigt kommer att oroa mig för. Känslorna bara flödar och jag har nog aldrig varit så skör som jag är nu. Tänk om något skulle hända min underbara tjej. Att hon inte hade gått upp något på en vecka, kommit över sin födelsevikt, super täppt i näsan och lite temp ökning fick mig att balla ur. Oron blev större än vad jag kunde hantera och jag kände mig bara som är kass människa, mamma. Jag kan inte hjälpa det barn jag satt till världen, vad gör jag för fel, ja kan inte ta hand om ett barn och rädslan för att hon kommer dö. Jag vet, väldigt drastisk. Men nu är jag ärlig.  Känslan olycklig infann sig hos mig. Hemskt. Vi som precis fått ett barn och vi ska ju bara vara en enda stor lycklig familj men ett stort leende på läpparna. Att vi inte får så mycket sömn spelar ingen roll, vi ska vara superlyckliga för det. De värsta man då kan göra när man mår såhär är att knäppa igång datorn och läsa bloggar etc. För vad står inte där om inte hur lyckliga alla är och hur bra det går för alla. Exempelvis vilken underbar man de har som hjälper till, eller hur bra deras barn går upp i vikt etc. (självklart ser man bara det man själv känner att man saknar just då). Martin är duktig, jag är också duktig. Men när båda är trött oroliga känns inte livet så bra. Man fäller onödiga pikningar till varandra. Krafterna tryter. När man läser andras uppdateringar om hur deras liv är så perfekt medans man tycker att sitt eget liv är skit så blir ju inte ens eget liv så mycket bättre utan snarare sämre. Jag blir en ännu sämre mamma av att läsa att de andra har lyckats medan jag känner att jag misslyckat. (Mina hjärnspöken såklart)

Nu har wilma gått upp i vikt, hon mår bättre och jag mår bättre. Har fått sova och är frisk. Nu är jag tillfreds med mig själv och inser att jag visst kan ta hand om ett barn och att jag inte är en sådan dålig morsaJ Nu kan jag läsa dessa uppdateringar med lite ironi och tänka vem försöker de lura? Mig? okey det kan jag ta. Men jag tror det är riktigt farligt om man försöker lura sig själv. Man får faktiskt ha nedgångar och vara en bra människa ändå. Jag menar inte att man ska skriva att livet känns skit när det gör det. Man behöver inte dela med sig av allt. Men jag tycker man ska acceptera att livet behöver inte kännas som ett enda stort lyckorus även fast man blivit föräldrar. Jag vill hävda att den som inte har en enda nedgång som nybliven förälder ljuger. Eller som alltid tycker sin man är helt underbar i alla lägen, eller den människa som alltid har städat, bakat, lagat mat och inte nog med det allt från början också, inget halvfabrikat, tränat och hunnit varit med sin familj och vänner (de kanske har fler timmar än de andra dödliga på denna jord).

Jag tror att det här samhället kommer bli sjukare pga vi lurar andra och oss själv. Vi måste ständigt uppdatera världen att vi har det sååå bra. Vi glömmer att leva det verkliga livet för att det är viktigare att uppdatera andra om hur vi har det. Snart faller man nog pladask. Man kanske inte tar tag i problemet förrän det är försent för att man har förträngt, gömt eller lurat sig själv att allt är kanon. Kanske är det bättre att inse att nä livet är inte kanon nu, och jag måste göra något åt det. Inte skynda sig att uppdatera facebook att ”livet är toppen” ”min underbara man har köpt 10000 rosor och middagen står på bordet, huset städat” etc ni vet nog vad jag menar.  Blir det en tävling? Hamnar man med i tävlingen fast man inte vill? För vem vill vara sämst. Medan alla skriver att de städat och lagat mat så vill väl ingen skriva att dammråttorna har fått ben, jag köpte hämtmat och det knastrar av grus under mina fötter. Då kanske de är bäst att dra ihop en lögn, man kanske ialla fall lyckas lura sig själv. För ett tag.

Jag tyckte som sagt likadant innan jag fick barn men tänkte mest att de vad synd om de människor som inte kan se bakom dessa kommentarer. Det kan man göra när man mår bra, se och förstå att dessa människor som skriver alla lyckokommentarer kanske inte alltid är så lycklig. Fast för de människor som inte mår bra eller saknar något i sitt liv är det nog inte så lätt att försöka se bakom kommentarerna. Har man ingen partner och verkligen saknar det så tror man nog att alla som har det mår så bra. Eller om man bara är less. Och ser man då alla texter om hur bra deras partner är som gör det ena och de andra mår de nog ännu sämre och känner ännu mera längtan och kanske förtvivlan. Medan andras män enligt facebook städar, lagar mat etc ligger min och pillar naveln och kalsonger och strumpor ligger på golvet. Jag tror att man kanske där börjar tro att det är grönare på andra sidan, fast det egentligen inte är så.

Vad tycker ni om alla uppdateringar om att livet är superlyckligt jämt. Ni kanske inte stör er så mycket på det som jag.  Kul å höra vad ni tyckerJ Hoppas ni förstår mig rätt. Självklart ska man skriva att man är lycklig och kär, galen, ja ni vet. Men vi vet ju alla någon som skrivit att livet är kanon när vi i självaverket vet att de inte mår bra. Eller är det bara jag som känner sådana människor?! :s

Nu ska jag i alla fall mysa med min underbara dotter som har fått sin mamma till världens känslobomb som kommer gråta vid varje luciafirande, skolavslutningar och alla framsteg som hon gör. En sak är säker, hon har jag gjort mig så lycklig men även såå orolig och skör! Älskar denna lilla vackra varelse mer än vad jag trodde man kunde älska någon. Älskar min man också, han är superduktig och hjälpsam. Dock har jag inte sett några blommor än:P Men tvättmaskin går i fullt ös:)