Natten
Gick smärtfritt och bra. Wilma åt inte alls lika ofta. MEN, vi körde inte så som vi hade planerat. Jag bangade ut. Jag var taggad och bestämd att vi skulle vara hårda och Martin skulle få gå dit varje gång hon ville ha och lägga henne igen. Men precis innan vi ska gå å lägga oss visas ett klipp på tv om svältande små barn/bebisar, armar lika stora som mina fingrar, gråtandes, hungriga och hjälplösa små barn. Mitt hjärta blödde o där kände jag, självklart ska mitt barn få äta:/ jag klarade inte av det. Klarade inte ens av att se de små barnen. Förstå då och vara förälder och inte KUNNA ge sitt barn mat för att de inte har någon. Tänk att höra och se sitt barn svälta. Usch, jag dör av bara tanken. Då kändes mitt gnäll om att sova dåligt lite fjuttigt!
Men åter till Wilmas sovning så var det ändå mycket bättre, gav henne mat då hon ville ha. Men la tillbaka henne i hennes säng efter varje gång och då fick både hon och jag mer sovtimmar i sträck än när hon ligger som ett plåster på mig. Kanske vi får testa de vi tänkte en annan gång;)
